Sstarscream

Solen sken och himlen var blå när denna dag tog sin början. Alla kvittrande fåglar och den nalkande värmen vittnar om att ”vintern” går mot sitt slut och att en annan årstid är på väg att ta vid. Shit vad poetisk jag lät nu^^. Nämen skämt åsido så beskriver det rätt bra hur det ser ut här just nu (fast för tillfället har det hunnit bli grått igen). Något annat som är på väg mot sitt slut är den förbenade gåtävlingen som om 4 dagar har pågått i 6 veckors tid. Av någon oförgrundlig anledning fick den nuvarande silverplatsinnehavaren för sig att åka på skidsemester denna vecka och har knappat in med stormsteg. Detta resulterade i att jag kom hem cirkus 22 i onsdags efter ett tappert försök till att löpa hem från en middagsbjudning hos Linnea (ungefär 8 km). Min ledning har minskat från 3000 steg till bara ett par hundra :S yikes!

Annars är det helt ok. Sen sist har jag hunnit med en härlig långhelg i stockholm med anna! Vi gick och gick och gick, åt på fik, tittade oss omkring, hade roligt åt pokemon go (mest jag då, men nog fick jag lite visat sympatiintresse i alla fall^^) Mall of Scandinavia var vi förstås tvungna att besöka och jag blev störtkär i den otroligt fina inomhusfontänen som de parkerat mitt framför ingången! Det var jag och treåringarna som lekte i den. Otroligt nog så stötte Anna på en bekant som av en ren händelse också skulle till mos (gudis vilken rolig förkortning Mall of Scandinavia har!! XD) samma dag som vi skulle. Så vi träffades för en mat och pratstund (för er som känner till namnen så var det Majlis och Bosse :P) oddsen var inte höga för ett sådant möte, men det blev då desto mer välkommet! Underbart att få höra normal ”svenska”!

Annars har det väl inte hänt något revolutionerande, annat än att jag lyckats hålla mig ifrån gluten i snart två veckor (har jag bara bestämt mig för något så är saken biff, en annan femma är att faktiskt få mig att bestämma mig för det…). Ett ganska lustigt beslut kan ni tycka då, men det är nog behövligt. Jag har ju de senaste åren haft misstankar om att jag inte är särskilt kompatibel med detta gluten som finns ÖVERALLT (särskilt i det man faktiskt vill äta…). Dock så har min kropp reagerat lite i perioder kan man säga. Har jag varit utan ett par dagar och börjar om, är det katastrof ett par dagar innan kroppen ”vant” sig. Bortsett då från att jag konstant är fascinerande uppblåst jämfört med din normala Svensson.

Eftersom jag är väldigt förtjust i mjölmat, kakor och sådant onyttigt har jag alltid tänkt att det är värt det. Det är ju inte så att jag faktiskt tagit något prov för att bekräfta någon överkänslighet mot gluten och de besvär jag känt av har jag känt att jag kan leva med om det innebar att jag får fortsätta äta allt det där som jag faktiskt tycker om. Min tanke har helt enkelt varit att gluten kan jag sluta med när jag känner av effekterna av det på riktigt. Vad som är lite skrämmande dock, är att jag mest troligt redan fått ta stryk av konsekvenserna. Så långt bak i tiden som lågstadiet faktiskt. Jag har bara inte vetat om det.

För ett par veckor sedan började jag känna mig lite konstig någon timma efter lunch. Inte långt därefter insåg jag att jag mådde rätt illa och att det gick snabbt utför och fick springa till alla illamående människors bästa vän Walter med efternamnet Klosett (vem har inte sett dr mugg liksom?^^ - vi såg han btw när vi var i sthlm, eller snarare så var det någon som var utklädd till dr mugg, haha). Det värsta gick över och jag kände mig pretty ynklig men klarade av att gå hem i alla fall. Kände mig som Wonder woman efter den bravaden (3km till jobbet). Det enda jag kunde komma på var att det var matförgiftning, för som magsjuka kändes det inte. Med tanke på att jag äter pretty simpelt så fanns det inte mycket i min lunch som skulle kunna vara orsaken och valet föll på korven! Förstås, och fick höra en sån där snidig skämtkommentar från min veganske polare om att det problemet hade jag inte fått om jag vore vegan! Det var ganska kul faktiskt^^. Jag gick faktiskt tillbaka med korven till affären och fick tillbaka pengarna, men möttes av fler än ett par skeptiska blickar (tydligen missbrukas detta då affären ifråga har som policy att ge dubbla pengarna tillbaka fick jag höra av en kollega dagen efter).

Sen var ju allt frid och fröjd, typ. Tills två veckor efter (fattar inte vad grejen med varannan-vecka-inträffar-hemska- saker är?!?! :O sist var det ju krampanfallen…) när jag åt samma lunch fast böt ut korven mot köttbullar. Ooooch samma visa var igång igen. Illamående och date med Walter. Med den skillnaden att jag fick otroligt många petit mal-anfall samtidigt som jag stod där och skulle kräkas. Det var gode jobbigt faktiskt, för det är inte lätt att hantera en kropp som gör allt för att kasta ur sig det man har i magen, samtidigt som man har en hjärna som lägger av och gör att man är medvetslös och dessutom ska försöka hinna andas någonstans däremellan. Men det är det man är, man är helt väck i huvudet, allt är svart och det är, tja, svårt att beskriva. Svårt att andas blev det i alla fall och jag stod och tyckte synd om mig själv där inne. Den här gången berättade jag i alla fall för kollegorna vad jag gjort, hehe.

Att jag började må illa igen gjorde ju att jag genast kunde utesluta korven som orsak till förra ”matförgiftningen” och den enda andra beståndsdelen i min mat de båda gångerna var – makaroner. Vem farao blir matförgiftad av makaroner liksom? Det består ju bara utav vatten, salt och….just det, mjöl. Men detta fick mig i alla fall att tänka till lite granna. Vet inte riktigt hur jag fick idén, men frekvensen av petit-mal anfall gjorde susen. Jag vände mig till min vän Google the Great och fick snabbt gehör för mina idéer- Artikel efter artikel, såväl som läkartidningar osv som säger ”Celiaki kan ge upphov till allvarliga neurologiska sjukdomar”. För att inte tala om att det stod att det kan orsaka järnbrist. Mjahaja, tänkte jag. Logiskt i och för sig, särskilt med tanke på att ingen i släkten har epilepsi. Läkaren ville ju propsa på mig järntabletter sist jag var till sjukhuset för att jag hade så fascinerande lågt järnvärde.

Jaa, vad säger man? Jag vet inte om jag ska vara glad eller ledsen. Jag har ju heller inte fått något bekräftat ännu eftersom jag inte tagit några prover. Även om jag skulle vara tvungen att säga ajöss till det som jag verkligen tycker om, kan jag inte låta bli att komma på mig själv med att bli gråtfärdig varje gång jag tänker att jag kan bli fri från denna förbannelse som heter epilepsi. Få tillbaka mitt minne framförallt. Få tillbaka koncentrationsförmågan. Få tillbaka körkortet och få tillbaka min hy (som är piss pga den medicin jag nyss fått, jag överväger helt seriöst att sluta med den bara för att), få tillbaka allt det som epilepsin berövar en på helt enkelt. Men jag har inte tänkt fördjupa mig i det

så mycket förrän jag får något besked. Klättrar jag för högt upp blir det ett hårt fall om jag inte passar

mig, så att säga.

<3!!

 

Min fantastiska hållning är to die for här! XD

/Amami