Skolan i matematikens tecken
I matematikens kärna - en självreflektion kring gammalt som nytt
Så länge jag kan minnas har matematiken omgetts av mer eller mindre ångestfyllda känslor. Det gäller inte bara för egen del, utan även för vänner och bekanta. I stort tror jag inte att det är matematiken i sig som ger upphov till detta negativa känslohav, utan min åsikt är att det är pressen skolan och framförallt staten ställer på eleverna när det gäller matematik. Betygskrav och tidsgränser i kombination med att det är ett detaljrikt område som innebär att det är ett tidskrävande ämne att lära sig. Ju fler detaljer, desto fler detaljrika lärotimmar krävs det för att förstå de matematiska reglerna.
Jag har fortfarande samma åsikter om matematik idag som jag alltid haft. Enda skillnaden nu är att jag inte längre är bunden till tidsgränser och den ack så fruktansvärda osynliga regeln som innebär att ju fler gånger du frågar läraren om hjälp så sjunker ditt betyg – för då visar du att du inte har vad som krävs för att få MVG-kvaliteér. Därför har jag en mer avslappnad ingång till matematiken, men matematiken i sig, den är ju fortfarande densamma.
Om frågan hur jag arbetar med matematiken syftar till min vardag så kan jag säga att gymnasietidens tragglande med imaginära tal på matte E-kursen är helt värdelös. Men om denna fråga istället syftar på hur jag arbetar med inlärning av matematik så måste jag bekänna mig skyldig till den teknik som så många andra har. Jag läser talen utan att riktigt förstå varför. Vilket också gjort att jag liksom många andra har en förmåga att glömma bort vad jag räknade på föregående sida i matteboken. Jag gör det jag ska, jag lär mig mattereglerna men de är allt annat än beständiga när det kommer till långtidsminnet. För att bli riktigt duktig på matematik krävs en naturlig förmåga till logiskt tänkande och en fallenhet för att se sammanhang och geometriska figurer. Inte minst ett bra minne och ett intresse för det matematiska området. Något som är viktigt för att motivera tilll att bli duktigare i matte är framförallt att skolan ska bli bättre på – eller snarare införa överhuvudtaget eftersom detta inte är något som berörs i skolan idag – är att tala om varför vi lär oss den matematik vi gör. Att komma med en förklaring som ”läroplanen säger det”, eller ”det behövs för att söka till universitetsstudier” är inte värt ett skvatt. För jag har genomgått mina universitetsstudier och inte någon gång under mina 4,5 år har jag haft nytta av att analysera en parabel eller en integral. Varför lär vi oss detta? Vad har vi för nytta av detta i vårt vardagliga liv? För det är trots allt det ”vardagliga livet” som vi lever för.
Man kan skapa sig en bättre matematisk förmåga, men man kan inte skaffa sig en hur bra förmåga som helst. Vi har våra utgångspunkter och kan bara utvecklas en viss mängd. Så är det bara, men det handlar om att lära sig var den gränsen går. Jag har haft bra och dåliga lärare. Vissa som favoriserar, vissa som hindrar en från att få fortsätta framåt om man varit snabb med att göra ut matteboken och andra som man inte kan fråga om hjälp för att för varje fråga så sänks slutbetyget oavsett vad man får på proven. Tyvärr är det så, men det kallas väl den ”mänskliga faktorn”.
Som gymnasiestudent var jag – om jag tillåts formulera mig så – äckligt ambitiös. Jag pluggade även på loven, på helgerna, på kvällarna. Jag överdriver inte när jag säger det och jag har tillbringat många påsklov, sportlov, höstlov och helger med att tacka nej till vänner och familj pga att plugga bara för den press som betygssystemet sätter på elever. Som läsaren märker, så är jag så anti betyg som det bara går. Studenten har som ansvar att göra läraren uppmärksam på vad studenten behöver för sorts hjälp. Läraren är ansvarig för att vara öppen för sådan information utan att det ska påverka betyget. Helt enkelt ansvarar läraren för att inte ha fördomar och för att lära ut efter elevens behov. Tyvärr gör ju inte staten och alla dess (krångliga och helt onödiga och ibland snedvridna) regler och lagar denna kommunikation och samarbete lättare.
2.1 Reflexion
Detta avsnitt kommer baseras på två videos av Angela Lee Duckworth respektive Eduardo Briceno, samt reflektioner från en artikel som heter You can grow your intelligence.
2.1.1 Angela Lee Duckworth & Eduardo Briceno
Dessa två videos handlar i stort om hur man blir framgångsrik inom matematik, närmare bestämt förhållandet mellan IQ, beröm och matematisk prestation. Jag kan dock inte påstå att någon av dessa videos bringar någon sorts nyhet för mig när det gäller kopplingen mellan IQ och matematisk förmåga. Man kommer inte långt utan sunt förnuft, man kommer inte långt utan ambition. Du kan ha jättehögt IQ utan att ha ambition över huvudtaget och då kommer du inte ens lära dig principerna för en enkel ekvation. Personligen blir jag irriterad över att lyssna på dessa videos när de föreläsande ifråga pratar om matematisk framgång och inlärning som om de precis upptäckt något revolutionerande. Det faktum att motivation behövs för att lära sig något är känt för varenda liten kotte i skolan, men förvånande nog behövs det numera forskning i alla sådana här saker för att vuxna ska inse vad som egentligen är lösningen och vad som egentligen är problemen. Det är självklart förutom motivation och IQ, att, som jag tidigare nämnt under rubrik ett (vilken jag för övrigt skrev innan jag lyssnade på dessa videos), tidspress och betygshets är vitala faktorer för inlärningsförmågan och incitament att lära. Tidspress är nummer ett på listan som orsakar stress, och stress i kombination med matematisk inlärningsprocess är som olja och vatten. Självklart kan jag lära mig otroligt komplicerade matematiska formler och regler – men jag kanske behöver tio år på mig för att lära mig detta, medan min granne som har betydligt högre IQ och/eller är stresståligare än jag kanske klarar sig på ett år. Eftersom skolan är ett tidsbegränsat skede i livet så är det inte konstigt att inte alla elever når upp till samma nivå. Nummer två på listan över stressrelaterade orsaker är betygshetsen som i sig är kopplad till tidspressen och ytterligare förstör inlärningsförmågan. Betygskrav innebär att man lär sig för att få ett betyg – inte för att lära sig ämnet i fråga. Detta innebär stora skillnader i den ingång man har när man ska lära sig något nytt. För vilket syfte lär jag mig detta? För att göra bra ifrån mig på provet (och därav glömma allt jag ”lärt” mig när det är över) eller för att jag ska kunna det när jag är väg- och vatteningenjör? Men jag måste hålla med om att beröm från lärare är en viktig motpol till de ovan nämnda stressfaktorerna och det är något som fungerar som incitament till att lära sig. Det agerar även som en guide för en elev att man är på rätt spår och gör rätt. Men inte heller det är något som jag anser vara en nyhet. Och jag tycker som sagt det är tragiskt om vuxna ska behöva föreläsning och forskning inom något så självklart för att faktiskt inse det.
/Amami
