Sstarscream

Nu var det ett bra tag sen jag hade den, så jag minns inte särskilt mycket av den längre, men det var ett par grejer som jag bara inte kunde glömma. Simon skjutsade mig till Luleå i alla fall, och Jenny hängde på. Medans jag var på intervjun gick de runt på stan.

 

Det var tre intervjuare och som vanligt kan jag tycka att jobbintervjuer verkligen inte är värda ett piss. Inte för arbetsgivaren i alla fall. De håller ett visst värde i den bemärkelsen att jag som ansökande får bilda mig en uppfattning om en potentiell arbetsgivare. För, som Louise (personalchef på domstolen jag jobbar på) sade vid intervjun när jag sökte dit, så är en intervju inte bara till för arbetsgivaren att få en uppfattning om detta är någon som de kan tänkas anställa, det är lika mycket till för den arbetssökande för att se om denne kan tänka sig att jobba med denna arbetsgivare.

 

Intervjun i Luleå var märklig. Mycket märklig. Jag hann inte ens lämna rummet innan jag bestämde mig för att detta blir det ingenting av. Av alla frågr som ställdes, så kan jag märka en av de som en typisk intervjufråga. Resten var något som jag aldrig hört förut. De saker som jag fäste mest uppmärksamhet var för det första att de konstaterade att jag inte hade haft något med myndighetsutövning att göra eftersom jag inte hade jobbat på en kommun tidigare......Eeeeeh, ursäkta?! Det fick mig att undra hur de definierar "myndighetsutövning". För att sammanfatta mina tankar kort: jag arbetar på deras över-över instans (dvs först är det länsrätten och efter länsrätten är det domstolen). I rollen som domstolsanställd innebär det många gånger att tala om för kommuner "gör om gör rätt" eller att ändra deras beslut. Om nu den myndighet jag arbetar för har rätt att ändra en kommuns beslut - kaan man ju fundera på hur de kom fram till att domstolen inte har något som helst med myndighetsutövning att göra....

 

En annan sak som var off the chart var när jag fick höra "har du några sjukdomar som vi behöver få veta". Eeeeeh, journaluppgifter är sekretessbelagda och jag hade i det läget ingen som helst skyldighet att upplysa dem om något sådant. Med andra ord "behöver" de inte veta något sådant. Visst, jag förstår tanken bakom det hela, men som arbetsgivare med återkommande behov av att rekrytera människor kommer de förr eller senare att råka på någon som är en betydligt större rättshaverist än jag och kan få det lite jobbigt om de inte funderar över hur de formulerar sig. Det hade varit mer lämpligt om frågan hade lydigt "Har du någon sjukdom som du vill att vi ska få vetskap om?". Vilket får mig att tänka på den olämpligaste frågan av alla som kastades över mig under denna intervju. Den som jag många gånger har försökt föreställa mig få och funderat över hur jag skulle svara - "Har du några barn?". Screw you! var mitt direkta mentala svar om jag ska vara ärlig. Med tanke på att de var medvetna om att jag är utbildad jurist och som dessutom jobbar på domstol så var det gode så vågat att ställa denna fråga till mig. Hade jag svarat ja och därefter inte fått något erbjudande om jobb - då hade de kunnat få en stämning på halsen. Det var ett av de renaste diskrimineringsögonblicken som jag personligen varit med om. Det var rent ut sagt förnedrande. Så ja, jag hade inga intentioner what so ever att tacka ja till detta jobb för det fall att de skulle erbjuda mig det. En annan grej som var lite kul var ju att de frågade om jag på mitt jobb fick ta hand om ärenden från kommuner i hela landet....intressant att de inte var medvetna om att deras överöverinstans (som de för övrigt skickar yttranden och vitesansökningar till) ligger i Umeå......-_- jag tänkte helt ärligt - när jag gått därifrån och fått fundera en stund - att den enda anledningen till de märkliga frågor och konstateranden under denna intervju var en set up för att testa mig om jag verkligen hade gjort allt som stod på mitt CV.

 

Jaja, det var en intressant upplevelse och många av de frågor de ställde som var märkliga var tydligen frågor som de var tvungna att fråga enligt nå interna regler de hade. Men de var likväl lika märkliga för det. När jag var klar mötte jag upp med simone och jenny och sen for vi iväg till Storforsen. De hade redan ätit lunch så min lunch blev i form av en daimglass från hotellet vid storforsen. Jesus vad hungrig jag var! Vi gick omkring och njöt av utsikten och porlandet i ett par timmar innan vi vände hemåt igen. anna och Tomas kom tillbaka från deras norge-resa senare på kvällen.

 

PS. Jag såg att det var en hel del bilder som aldrig laddades upp i förra inlägget. Det var tydligen bara texten som kom med, men nu ska det vara fixat!

 

/Amami